Succéhistorier

Annas historia

Jag låg nästan sängbunden i tre år p.g.a. fruktansvärd ryggsmärta som strålade ner i benen och fötterna. Diskbråck L4-L5 och degenererade diskar samt överrörlighet sa läkarna. Jag kunde varken sitta eller stå mer än korta stunder åt gången och när jag låg hade jag istället outhärdlig smärta i nacken.

Jag har en tjock pärm full med diagnoser och papper från olika fysioterapeuter, Aleris, naprapater, osteopater och röntgenbilder som tagits i olika omgångar. Jag provade allt för att försöka minska min smärta och få tillbaka mitt liv men utan något långvarigt resultat. Ingenting hjälpte förrän någon sa till mig att jag säkert bar på massor med ilska inombords. Va, tänkte jag? Skulle jag vara arg? Jag är ju alltid lika lugn och snäll som en filbunke. Och sen av någon fantastiskt anledning fann jag Sarno och alla bitarna började falla på plats.

Ganska snabbt förstod jag att bl a mina karaktärsdrag (people pleaser och perfektionist) hade tagit ut sin rätt. Min hjärna fann allting så överväldigande och stressande att den skapade all min smärta som en distraktion så att jag inte skulle behöva tänka på allt det smärtsamma. Jag lyssnade på Youtube på boken Healing back pain skriven av Dr. Sarno och inom en vecka kunde jag så smått börja gå, sitta och stå igen. Jag slängde allt som sa att jag var sjuk, träningsmaskiner, pilatesbollar, kuddar, knästol, speciella skor, sittdynor och jag slutade gå hos osteopater och fysioterapeuter. Jag förstod ju att det inte var något strukturellt fel på mig. Diskbråcket som syntes på röntgenbilden blev ett sätt för min inre smärta att visa sig på ett sätt som gick att “ta” på och när jag istället låg ner valde den att visa sig i form av nacksmärta. När jag genomskådade smärtan och började kartlägga och ta hand om mina inre känslor försvann också smärtan. Det fanns inte längre någon anledning för hjärnan att skapa fler distraktioner i form av smärta för nu valde jag att istället känna dem psykiskt och inte fysiskt.

  • Bor: Helsingborg
  • Född:1984
  • Sysselsättning: Studerar heltid till Webbmaster
  • Intressen: Natur, mat & vin, självutveckling, webbdesign, bastu, trädgård, böcker
Solen skiner genom träd vid en stenmur

En ny människa

Nu, snart tre år senare är jag inte samma person längre. Smärtan om den väljer att dyka upp när jag är stressad är bara en distraktion och jag “pratar” med den men jag är inte rädd för den längre. Jag fick många goda tips i mitt healing-arbete på tmswiki.org, via Nicole Sachs podd The cure for chronic pain, Dan Buglios Pain Free You och Katelyn Michals Mindbody Mastery.

Min healingresa fortsätter. För tre år sen trodde jag att mitt liv var slut, idag är jag tacksam för det uppvaknande det innebar för det har gett mig chansen att bli den jag är idag. Jag jobbar mest idag på självkärlek och att sätta gränser. Jag tror självkärlek är en av de största nycklarna till att bli smärtfri och att låta en känna ALLA känslor, obehagliga som otäcka som vackra.

Emmas historia

Jag hade lidit av ”dålig rygg” i många år, blivit diagnostiserad med diskbråck och degenerativ disksjukdom, gjort en operation och blivit erbjuden flera efter den. Under ett år var jag sjukskriven sängliggande och hade extremt ont, successivt blev det bättre men aldrig helt bra. Jag hade fortfarande svårt att sitta långa stunder, vara fysiskt aktivt, att lyfta etc. Jag träffade allehanda specialister inom vården, tränade core och vattengympa för glatta livet, gick rehab-program för att lära hantera smärtan som läkarna sa var något jag fick lära mig att leva med. Okej, tänkte jag. I samband med att jag senare fick utmattningssyndrom efter att stressad sönder mig i många år fick jag hemska tennisarmbågar/musarmar/RSI. Eftersom jag hade ett stressigt jobb framför dator verkade det inte konstigt och över-/ensidig belastning var företagshälsovårdens förklaring. Kort därefter fick jag dessutom ont i båda knäna och blev diagnostiserad med löparknä. Trots att månaderna gick och jag var flitig med rehabövningar gick smärtorna inte över. Inget hjälpte mer än tillfälligt och jag hade träffat läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeut, ostepat, naprapat osv. Alla (inkl. jag) var övertygad om att det var fel på min kropp, även om vissa av dem kunde medge att stress visserligen kunde försämra läkning av skador.

tms
  • Bor: Stockholm
  • Född:1987
  • Sysselsättning: Studerar deltid yoga & dans
  • Intressen: Djur, yoga, personlig utveckling, hälsa, natur & växter
En bro av trä i skogen

Av en slump hittade jag inledningsvis Howard Schubiners arbete om Mind body syndrome vilket blev startskottet på en lång resa tillbaka till mig själv, som egentligen fortfarande pågår. Även om den resan är lång såg jag resultat av minskad smärta på bara några veckor. På ett par månader var skillnaden enorm och jag hade vunnit tillbaka min kropp och alla dess förmågor. Det kändes overkligt att vara fri från kronisk smärta – men såklart också helt fantastiskt! Så här i efterhand, efter att ha ändrat ”världsbild” fullständigt när det gäller min smärta, förstår jag att den är en varningssignal från min hjärna när den upplever hot, fysiskt såklart, men även psykiskt och emotionellt. All strävan efter prestation och perfektion, vilja om att hålla andra nöjda och glada, oförmågan att känna in mina behov och viljor samt oförmågan att känna ilska och sätta gränser m.m. byggde en sådan stress att min kropp tillslut skrek. Eftersom en del av problemet med TMS är att man trycker ner negativa känslor och inte tar sitt lidande på allvar pågick allt helt omedvetet. Jag var inte mer stressad än någon annan och jag var inte arg – trodde jag!

Johannas historia

Min smärta i vänster ljumske och höft började efter en långvandring. Sjukgymnasten menade att det var en överansträngning, men efter flera månader med rehabiliteringsövningar och triggerpunktsbehandling blev det inte bättre. Det fortsatte att bli allt sämre tills jag efter ett halvår var tvungen att använda kryckor för att förflytta mig och även hade besvärlig vilovärk som ibland höll mig vaken om nätterna. Så hamnade jag hos en höftspecialist på det lokala sjukhuset som efter en snabb blick på röntgenbilden diagnosticerade mig med höftdysplasi. Sedan gick det fort, operation hos specialistläkare nere i Danmark bokades och jag åkte ner i tron om att de nu hade hittat problemet och att detta skulle hjälpa. Operationen gick mycket bra, det var jobbigt efteråt så klart men rehabiliteringen gick som den skulle. Fram tills jag skulle sluta med kryckorna. Det var då det riktiga helvetet började. Från en dag till en annan fick jag JÄTTEONT. Det spelade ingen roll att jag började med kryckorna igen eller hur mycket jag vilade. Pga operationen var läkarna oroliga att det kunde vara något allvarligt så jag blev snabbt inbokad på alla olika typer av röntgen som finns. Det visade att allt hade läkt jättebra. Jag borde inte ha ont alls. Min smärta var ett enda stort mysterium. Överläkaren ryckte på axlarna.

tms
  • Bor: Härnosand
  • Född: 1989
  • Sysselsättning: Jobbar på myndighet
  • Intressen: Friluftsliv i alla dess former, speciellt långa turer

Ett hopp väcks

Jag hade nu så ont att jag var Oxycodonberoende för att klara mig igenom dagarna och att belasta vänster ben var inte att tänka på! Desperat som jag var testade jag typ allt, jag var bl.a. hos en kiropraktor som kände på mina höfter och menade att jag hade FAI. Han berättade att denna diagnos ofta missas i vården och ville skicka mina röntgenbilder till en läkare som var specialist på diagnosen. Svaret kom snabbt, jag hade FAI. Det gjorde mig både ledsen och glad, ledsen att jag skulle måste opereras igen men glad för att äntligen få ett svar på varför jag hade ont. Eftersom jag inte ville skynda mig in i en ny operation (som förra gången) så bestämde jag mig för att besöka en annan höftspecialist för ett sekundärt utlåtande. Han menade att jag kanske hade antydan till FAI, men inte tillräckligt för att orsaka den smärta jag upplevde och han avrådde starkt från en ny operation. Så var jag tillbaka på ruta noll. Jag hade nu haft ont i 1,5 år och gått nästan ett år på kryckor. Jag hade varit tvungen att avbryta mina studier för att jag inte klarade att sitta och varit tvungen att flytta hem till mina föräldrar för att jag inte klarade att bo ensam. Jag hade nått botten. Alla i sjukvårdssystemet ryckte på axlarna och hade gett upp om mig, förutom en person, en mycket stöttande sjukgymnast.

Stig vid havet

Dr. Sarno förändrade mitt liv

När jag träffade honom nästa gång så sa han att nu hade jag genomgått alla undersökningar som finns och uteslutit typ alla olika diagnoser utan att veta varför jag hade så ont. Kanske var det dags att se sig om efter alternativa svar? Sedan introducerade han mig till Dr. Sarno och det kom att förändra allting! Dr. Sarno menar att kronisk smärta beror på psykiska och emotionella orsaker, inte fysiska orsaker, och att man måste sluta behandla det som något fysiskt om man ska bli bra. Han förklarar kronisk smärta med att det undermedvetna (alltså hjärnan) delvis stryper syretillförseln till vissa muskler, senor eller nerver vilket ger syrebrist. Något som kan göra hemskt ont men egentligen är ofarligt. Anledningarna till detta är olika från person till person, men ofta är det antingen en distraktion från känslor och tankar vi inte vill kännas vid eller som en signal för att få oss att lyssna.
Jag förstår att det är många som kan tycka att det här låter konstigt och blir skeptiska direkt. Jag var också skeptisk till en början, men jag hade ju testat allt och var helt desperat så jag bestämde mig för att ge det en chans. Och det funkade! Det tog tid, fem månader av hårt jobb med att programmera om hur jag tänkt om min smärta och djupdyk ner i mina undertryckta känslor och tankar. Men sedan blev jag helt bra! Idag kan jag träna, springa och göra allt som en normal 30-åring kan och jag har aldrig ont.
Min smärta, hur handikappande och fruktansvärd den än var, berodde aldrig på fysiska orsaker. Ja, jag har höftdysplasi (höger sida har jag inte opererat) och lite Fai och en labrumskada (den glömde jag visst nämna) men det är inget som ger mig problem. Diagnoserna gjorde bara smärtan värre eftersom jag hängde upp mig på det mentalt och trodde att de var ett problem.

Våga byta perspektiv!

Är du i en liknande situation som jag var, eller känner någon som är det, med en kronisk smärta som läkarna antingen inte kan förklarar eller säger att du bara måste lära dig att acceptera. Acceptera det inte! Ta strid mot smärtan, det går att bli bra! Men du måste våga byta perspektiv. Jag ska inte ljuga, det är jättejobbigt att ta itu med sina undertryckta känslor, emotionella problem och undertryckelsemekanismer. Det är mycket lättare att bara vänta tills en läkare säger vad som är fel och sedan opereras, men problemet är att det inte kommer göra dig bra! Den jobbiga, emotionella vägen kan däremot göra dej helt bra, för gott!

Har du en succéhistoria du vill dela med dig av här på TMS-Sverige? Kontakta oss på tms-sverige@hotmail.com